Självbespeglande
Nirvan Richter, 19 december 2011
Spegeln i min hall återspeglar ljuset från motstående vita vägg. Den vägghängda byrån är inmålad i väggfärgen (som i sin tur tonar ned hallens dörrar i mahogny). Skivan likson spegelramen är i ek liksom lägenhetens golv.
Foto: Andrea Turander
I lördags var det dags igen. Jag var på heldagsmeditation med en dansk upplyst mästare, Nukunu, som jag genom åren suttit hundratals timmar i meditation med. Metoden denna dag var Self Inquiry. Förutom Who am I? gällde frågan Since there is no dual-ship, how does it feel to be lived? Syftet med den andra frågan är att släppa idén att ”du” gör saker och istället öppna upp för ett tillstånd där du är ett med det du gör. Det är inte något man kan tänka ut, men i avslappnad tillit kan man ramla in i tillståndet – jämför uttrycket att förlora sig själv i det man gör. Det är underbart. Och allt blir enkelt. Om du tycker det låter flummigt, kan du ju bara skänka årets nobelpris i fysik en tanke – vi lever i ett universum utan slut och som därtill expanderar! Beskrivningen påminner om tillståndet av djup meditation – den ultimata tomheten utan början och utan slut men som innehåller allt.
Jag noterade att toaletterna på yogacentret där vi var, saknade speglar. Det var naturligtvis ingen tillfällighet. Jag använde själv det knepet i mitt hem för många år sedan. Det var ett stadium då jag hade svårt att vända blicken inåt och då jag förlorade mig själv i min egen spegelbild. Har ni förresten sett, mestadels, unga människor som kastar en blick i varje skyltfönster de passerar för att rätta till frisyr, makeup och utseende…
I inredningssammanhang kan speglar dock göra underverk. Jag använder dem ofta för att sprida dagsljus, skapa rymd samt se runt hörn. Och förstås för att förstora effekten, ett stearinljus blir fler, en liten blombukett fördubblas. Och det mest underbara, även om rummets gestaltning kan förtydligas av en spegel, så öppnar den också rummet mot det ogreppbara, det spännande oväntade – inte med tillägg av någon lustig gadget, nej bara genom att se saker och ting från ett annat håll!
Reflektioner från läsarna
Wojciech skriver: 21 december 2011 kl.23:33
Ser man sig själv i spegeln eller, ännu bättre, på en inspelad film får man den bild av sig som andra får. Vill man bortse ifrån omgivningens åsikt om en då ska man vara rätt så av andra oberoende. Eller man blir det kanske på så vis?
Nirvan svarar: 23 december 2011 kl. 16:08
Hej Wojciech,
Som jag ser det, så kan vi aldrig veta hur andra upplever oss. Det har mer med dem att göra, än med oss själva. Samma männsiska, samma agerande skapar helt olika reaktioner hos olika människor, eftersom vi läser in våra olika preferenser och tillkortakommanden i de människor vi möter. Istället för att ha fokus på vad andra ska tycka, känner jag att det viktigaste är att följa sin inre röst och göra det som känns kärleksfullt och rätt.
Anledningen till att jag levde utan speglar, var framförallt för att komma bortanför hela rasket – att möta såväl mig själv som andra bortanför ytan som spegelbilden reflekterar.